Finskt och franskt i fin förening

HBL 4.12.12

MELODRAM
Antti Puuhaara
Musik Tapio Tuomela. Libretto Erik Söderblom. Regi Aurélie Hubeau. Dockor Damien Caille-Perret. Skuggor François Brancilhon. Musicatreize-ensemblen, dir. Roland Hayrabedian. Musikhuset, Sonore 2.12.

För några år sedan beställde franska Musicatreize-ensemblen verk av konstnärer i sju olika europeiska länder med en önskan om att varje lands bidrag skulle bygga på respektive land folktradition. Därigenom födder bland annat musiksagan Antti Puuhaara (2007-08) med musik av Tapio Tuomela och libretto av Erik Söderblom.

Sagan har redan framförts ett tjugotal gånger i Frankrike och bland annat utkommit som ljudbok 2010. I helgen visades den i Helsingfors.

Det är kanske inte innehållet och visdomarna i Antti Puuhaara som tilltalar mest. Det är mest gamla sanningar i sti med ”som man bäddar får man ligga” och ”minkä taakseen jättää, sen eestään löytää” (det man lagt bakom sig finner man framför sig) som gäller.

Men sättet på vilket berättelsen framförs och symbiosen och konfrontationen mellan de finska och franska kulturerna är helt unik!

Dockteater och opera
Antti Puuhaara bygger på ett spännande koncept att förena dockteater med opera. Resultatet är en blandning av de två världarna, där rollfigurerna ochkaraktärerna får större uppmärksamhet än solister, musiken eller själva berättelsen.

Delvis beror det på att texten och musiken har en så tillbakadragen roll. Om texten tidvis känner timid och lågmäld, kan musiken karakteriseras som bruksmusik: den ställer sig sällan i främsta rummet, den är knapp vad tonomfånget beträffer men rytmiskt fluktuerande och variatonsrik. Sammansättningen med en stråktrio, dragspel, klarinett/basklarinett och harpa samt en liten kör räcker mer än väl.

En person (Olivier Boudrand) håller huvudsakligen i trådarna och agerat både skådespelare och berättare. Kontrasten mellan kulturerna blir som skarpast när den timida och långmälda texten tolkas högst dramatiskt och inlevelsefullt.

Regissören Aurélie Hubeau har gjort sit yttersta för att blåsa liv i berättelsen. Enskilda meningar får välgid innebörd. Scenografin är inledningsvis sparsam men stark. Halvvägs genom föreställningen flyttar händelserna ändå bakom ett skynke och François Bancilhons suggestiva skuggteater dominerar scenbilden. På sätt och vis är det en väldigt fransk tolkning med franska sångare, franska gester och fransk regi. Som sådan är det en rolig skapelse, intressant och unik i sitt slag, väl värd att bekanta sig med, speciellt för alla frankofiler.

Wilhelm Kvist